bravader

I helgen var det dags för Mellofinalen och vi var ett stort gäng tjejer som möttes hemma hos Helenah för middag och vin. Trevligt var det. Rätt låt vann och vi drog in mot Söder och hamnade på Kellys för lite bira. Väl där mötte Walle och några av hans militärpolare upp oss. På promenaden från Kellys till båtfan så frågade Walle mig om jag träffade någon. Jag svarade att det gör jag inte. Då går han in i en lite längre utsvängning om att jag är ju en rolíg tjej och osv... Till slut frågar han iaf om jag skulle kunna tänka mig att äta middag med honom? Klart jag kunde det.
Det var inte så mycket mer snack om den saken sen, gänget splittrades inne på båten och vid 04:30 kastade jag in handduken due to huvudvärk.
På de sista 30 minuterna så lyckades Helenah och Walle komma överens om att de skulle ligga med varandra...
Chockerande...
MIn första tanke var när att nu tänker jag inte gå ut med Walle. Men när hans ursäkt väl kom två dagar senare så kunde jag ändå inte låta bli att spela oberörd. Men det är då skillnad på ursäkt och ursäkt. Den Albin skickade via sms var mer ett skämt. Typ, vadå, jag kommer inte ihåg nåt av vad jag sa. Medan Walles ursäkt var fylld av ånger och ärlighet. Inte några bortförklaringar alls faktisk. :)
Nåväl, nästa helg så ska jag och Walle ut och käka. Ska bli spännande!

I tisdags var det dagen D. Jag sov väldigt bra trots att jag hade 1000 tankar som snurrade i huvudet. Åkte i god tid mot Falun från Hofors och när jag rullar in mot Lugnet så spelas The Final Countdown med Europe på radion. Jag blev genast mycket nervösare.
Väl där inne började jag iaf prata med några andra tjejer i varierad ålder och alla delade på samma känsla. Nervositeten.
När det var dags att dela upp sig i grupper så skulle man göra detta efter sina bästa löptider. Så alla som klarat av 2 km under 8:45 skulle i första gruppen. Det var få som reste sig och ledaren pushade för att fler skulle upp. Till slut så frågar han om gruppen enbart ska bestå av killar så då reser jag mig. Min bästa löptid hemma var 8:43. Det slutade med att det var jag och 16 grabbar i min grupp. Korvfest. Men roligt ändå. Löpningen var mycket tyngre än jag trodde då vi skulle springa på 200meters bana istället för 400 meter. Det är alltså dubbelt så många varv mot vad jag mental ställt in mig på. Luften inne i salen var katastrof och jag hade stora problem med att få andningen att fungera. Hostade resterade av dagen.. Jag kom iaf i mål på 9:43 och det är jag nöjd med.
Sen var det dags för det jag ansåg enklast med dagen och det var lyftet. Inga problem eller överraskningar där inte. Klarade mig galant.
Harres testet är det jag har haft mest mardrömmar om och jag var väldigt fokuserad när det väl var dags. Vi fick först hoppa en provomgång och jag rev inte men hade rätt taskig teknik. Ledaren gav mig några små tips och nä det väl gällde så kom jag i mål på 13 sekunder. Väldigt nöjd med min insats. Ville helst då börja grina av lättnad men behärskade mig. Simmningen var det som var svårast eftersom jag inte tränat nåt. Klarade mig men fick tips om att simma mer inför ev skolstart.
Nu är det två veckor kvar tills man får reda på om man kommer vidare till pliktverket för intervjuer. Så det enda jag kan göra nu är hålla tummarna för att jag utmärkt mig och gett ett postitivt intryck av mig själv.
I år var det över 7300 sökande, 2300 fick chansen på de fysiska testerna, 900 kommer kallas till pliktverket och därifrån fajtas man om 308 platser varav 158 finns i Stockholm. Detta ger mig en chans på 2,2% att komma in. Inte de bästa oddsen men jag hoppas på att få en chans att komma vidare.

Kan det vara så att jag kommit till en vändpunkt i livet.
Jag ska lämna tryggheten i hotellbranschen för att ge mig in i något som jag inte har en susning om. Samtidigt så kan jag inom en väldig snar framtid kommer jag vara tvungen att utmana mig själv på ett sätt som jag aldrig tidigare gjort. Fystesterna kan dessutom leda till att jag kan förverkliga min dröm om att bli polis. Sen så har vi det emotionella planet också, där är jag inte helt hundra än men det känns som om jag är på rätt väg. Jag har slutat fega ur hela tiden och tvingar iväg mig på möten och dejter med främmande karlar. Har insett att det inte var så hemskt som jag trodde. Vart min och Niclas relation är på väg är svårt att säga men jag vill och hoppas att det blir något seriöst av den. Är trött på singellivet och med Niclas tror jag att jag kan få det bästa av två världar. Jag vill inte på nåt sätt bli någon som sitter hemma och håller handen varje helg och därför tror jag att Niclas med sitt stora sociala umgänge är perfekt för mig. Man måste ha varsitt liv för att kunna få ett gemensamt att fungera.
Jag är övertygad om att 2013 är mitt år och att det som händer under det kommande året kommer spegla av sig i resten av mitt liv.

Hela den här jobbveckan har det varit samma visa. Väldigt lugnt och inget att göra. Varken i repan eller i restaurangen. Det gäller att få tiden att gå. Så idag lekte jag och Fredrik i baren en lek. Man ska säga ett land och så ska nästa person säga ett nytt land på den bokstaven som det föregående landet slutade på. Man får inte nämna samma land två gånger. Man kan säga att det till slut blev en lagsport eftersom vi båda var grymma på den här leken. Finns ett land om börjar på bokstaven O. Vet du vilket. Det vet jag!
Så hela veckan har i princip gått ut på att bara snacka strunt med kollegorna. Vilket faktiskt är ett ypperligt sätt av avsluta sin anställning på. Sen kommer jag ju jobba 1 minut från Kungen så blir saknaden för stor så kan man ju bara kika in och sätta sig i baren en stund. Inte fel att kunna göra det utan några regler som måste följas. :)

Bara en sån sak som att jag hittade hem till Niclas på första föröket tog jag som ett gott tecken. Var nervös i bilen och den 40 min långa resan var lång. Men när Niclas mötte mig i dörren till sitt fina radhus så släppte all nervositet.
Han kysste mig välkommen och det var lite som att komma hem efter en lång resa. Vi la oss på soffan och kollade på en film och det var bara för mysigt att få skeda på soffan med någon som tycker om en.
Niclas är snäll och väldigt omtänksam. Bara en sån sak som när jag inte kunde sova och han vaknar till och inser att jag vaken. Då ligger han och klappar på mig och killar mig på ryggen i en timme. Sen vid halv sex så tyckte jag att det fick vara färdigsovit för natten. Niclas protesterade inte och vi tog en lång dusch. När det var dags för frukost så frågar han vad jag vill ha att äta. Då kommer det fram att Niclas inte brukar äta frukost hemma utan har handlat hem frukost enbart för min skull. Sånt värmer i ett ensamt singelhjärta.
Igår så smsade vi oss genom dagen och jag tog mig mod till att fråga om han vill träffa mig idag. Men svaret jag fick var inte det jag ville höra. Han skulle jobba på dagen och ikväll så skulle han på middag hos sina föräldrar. Så då svarade jag att då får vi helt enkelt ses när han kommer hem från Thailand. Då vaknade han till liv! Så om det inte blir för sent hos hans föräldrar ikväll så sover jag där i natt. Annars så kommer Niclas hem till mig någon kväll innan jag börjar jobba.
Säger som Emmas köttbullen. " Han gör mig lycklig"

Man skulle kunna säga att jag är nervös. Det skulle dock vara årets största underdrift. Tur att det endast gått tre dagar på det nya året så man kan slänga med liknande termer.
Jag ska träffa Niclas ikväll. Vi är gått från att ta en kaffe och promenad på Söder till film och rödvin hemma hos honom. Dessa innebär såklart att jag kommer spendera natten där. Det är lite där jag börjar bli livrädd. För det först? Vill jag ligga med honom? Förmodligen, annars hade jag väl inte rakat varenda kvadrat centimeter på min kropp. Skrubbat och återfuktat. Fick frågan om vad jag önskar mig till frukost, varpå jag svarade: Överraska mig! Så eftersom vi båda vet om att jag kommer spendera natten där är vi båda nervösa. Så vi slätade över det hela med att vi ska ju enbart ligga sked, kolla på film och pussas lite. Mer än så är det ju inte! Hoppas att det nervösa försvinner lika snabbt som sist. Om inte annan lär ju jag klunka rödvin som om det inte fanns någon morgondag.
Wich me luck!

Har inte uppdaterat bloggen på ett tag. Känns som om livet kommer emellan ibland. Jag har varit lite sjuk, och känner mig fortfarande inte helt pigg. Väldigt passande eftersom testerna till PHS närmare sig med stormsteg. Jag försöker intala mig själv att en veckas frånvaro från gymmet inte kommer rasera hela höstens tränande. Tror att det är min rädsla för att misslyckas som innerst inne hoppas på att vara sjuk den 15/1 så jag slipper ställas inför testerna. Men livet handlar om att möta sina rädslor så det är fan bara att bita ihop och köra.

Just idag är det en väldigt speciell person som fyller år, nämligen min allra bästa vän Carlsson.
Vi har inte känt varandra mer än 5 år men det spelar ingen roll för det finns ingen som vet så mycket om mig som Carlsson. Det Carlson inte vet är inte värt att veta.
Med Carlsson kan man vara sig själv, sitt allra konstigaste själv faktiskt. Vi kan skratta, gråta och vara arga tillsammans. Kvällarna på hennes balkong är sånt jag aldrig kommer glömma. Inte heller Greklandsresorna och alla våra obetalbara blickar när det är något vi finner märkligt. Typ Råbiffen i Paris är ett utmärkt exempel på det där med blickarna... 

Carlsson står för moral och ödmjukhet i vår relation. (moralen tänkte ni nu... Bortse från de senaste 5 månaderna så fattar ni vad jag menar! )
Hur som helst, det finns ingen annan som är som Carlsson och jag är väldigt tacksam över att jag har henne som min allra käraste vän.

Blev överlycklig när Emma berättade att hennes planer hade ändrats och att hon skulle komma till Stockholm. Vi bestämde oss tidigt för att köra en repris på vår förra helg tillsammans. Vi möttes på jobbet för en öl och sen blev det middag på Tacobar. Kanske inte vårt främsta middagsval men det var galet med folk i stan så det fanns inte så många alternativ. Vi tog en promenad till Liffeys i Gamla stan. Där började min mage gå bananas men jag ville inte att det skulle förstöra min kväll så det var bara att bajsa på och dricka på. Min plan var att dricka mig full så jag inte tänkte på att jag mådde lite halvtaskigt. Det funkade. Vi tog oss tillbaka till Hötorget och till Dubliners. Säga vad man vill om stället men en sak är säker. Det är väldigt familjärt och alla pratar med alla, Det är ingen konkurrens tjejer emellan. Man pratar tjejsnack på damtoan och hälsar på alla. Två hårdrockskillar med kajal går fram till oss och börjar prata, varken jag eller Emma är särskilt imponerad av killarna och jag blir mytoman. Jag var polis och jobbade i Söderort, var jävligt manlig och hävde även en öl med en av grabbarna. Dom ville att vi skulle hänga med till Harry B James men det ville vi verkligen inte.

När grabbarna lämnat oss står jag står i baren för att beställa och där står en biffig kille och hänger. Jag börjar prata med honom och säger att han borde göra oss sällskap. Sagt och gjort, James från Dublin hänger med oss. Vi får även förstärkning av Emir. Vi har verkligen så roligt, drack hotshot och jag fick fotmassage. Jag sitter så att jag ser entrén och då ser jag hur Franco från två helger sen kommer in. Han som jag låg med. Jag gör Emma uppmärksam på vem som kom in och hon springer och möter honom med en omfamning. Jag sitter då med James och han undrar om det är min pojkvän... Nej nej nej! Franco kommer fram och kramar om mig och sen pratar vi lite lätt om väder och vind. Jag var inte nämnvärt intresserad av en repris med Franco utan mer intresserad av att prata med James. James är då 34 år gammal, bor i Stockholm sedan 10 månader tillbaka, jobbar som IT tekniker på ett företag i Kista och spelar Rugby för att hålla sig i form. Han pratar flytande svenska vilket jag tycker är sjukt imponerande eftersom han enbart varit i Sverige i 10 månader. Det är dock inte läge för mig att ta med någon hem med min rännskita så jag försöker lite fint förklara för James att det varit urmysigt att kyssas med honom under kvällen men att jag inte är tjejen som tar med mig främmande män hem till mig första kvällen. Så han tar mitt nummer och redan innan jag sitter på tuben hem har han smsat mig. Jag är tydligen en bra kyssare! ;)
Vi går mot jobbet för att hämta Emmas grejer och vid tuben så lämnar Franco oss. Men innan han gör det så kysser han mig? Märkligt hur man kan vilja göra det när han sett mig så och kyssas med en annan man i två timmar.
På jobbet dricker vi lite vatten, en polispatrull får se mig i mitt onyktra tillstånd och jag får en hel del gliringar och fler lär det bli nästa helg. Dom undrade om jag redan gjort fystesterna och firade det? Dom undrade även var mitt ragg var? Varpå jag stolt plockar fram mobilen och visar att jag är en bra tjej som inte ligger runt. Älskar att jag känner att jag måste visa mig från min bästa sida inför ordningsmakten..
Vi köper med oss hamburgare från Donken och går till tuben. Jag mår då verkligen inte bra. Jag är full och brutalt bajsnödig. Klarar mig hem till Högdalen och springer hela vägen från tuben. Inser när jag kommer hem att Lukas förmodligen smittat mig med vinterkräksjukan. Kan inte sova pga mitt illamående och vid 10-tiden fick jag äntligen kräkas. Somnade runt 14 och sov till 21. Då hade jag varit utan mat i 17 timmar och var väldigt skakis. Tog mig till ICA för att handla proviant. Nu har jag sovit ännu mer och magen är som en sodastreamer men jag bajar inte längre. Tack gode gud!
James smsade mig under kvällen igår och jag förklarade läget om att jag inte mådde särskilt bra. Han svarade då att det var värt risken att få vinterkräksjukan bara han fick hänga med mig.
Vi får se om jag kanske ska ge honom en ärlig chans! :)

Jag undrar ju verkligen vad problemet är med att kunna sova när jag är ledig. Omställningen gick bra trots att jag sov hela måndagen. Lyckades iaf somna om vid 03 och sov till 08. Sen var jag vaken hela dagen igår, tränade och hängde i Frösunda. Somnade vid 23-tiden och nu vaknade jag vid 04 och kände för att börja vika kläderna i byrån och städa hela lägenheten. Vilken sinnesrubbning lider man av då? Någon som vet om man kan ta några piller för detta beteende?

Idag är det fotbollsmatch och jag fick en föraning i natt om vilket stök det kommer bli. Britterna är inte direkt kända för att vara de nyktra och han som vandrade in här igår kväll var då rakt av inte nykter. Han slänger upp ca 2-3 tusen kr på repadisken, några kvitton och ett nyckelkort. Ett väldigt anonymt sådant. Han insisterar på att han bor på ett hotell som börjar med B. Jag tar fram Stockholmpärmen med alla hotell i stockholmsområdet och börjar ringa runt. Börjar med alla som börjar med B och sen går jag in på de som innehåller ett B. Ringer även polisen eftersom jag förstår att detta kommer jag inte kunna lösa på egen hand. Så det kommer in tre stycken grabbar som ser sjukt understimulerande över detta ärende och jag förstår dom. Det är väl inte superspännande att hjälpa en aprak britt att hitta hem. Jag tror att han fick sova några timmar hos polisen och att dom hoppas på att hans minne har klarnat när han vaknat...

Igår kom äntligen kallelsen till fystesterna inför Polishögkolan. Skönt att äntligen få ett datum att fokusera på. Den 15 januari så smäller det iaf! I Falun av alla ställen. Men det är bara skönt, känner ju till Lugnet väl.
Så nu blir det hårdträning i två månader. Ska försöka kontakta en friidrottsklubb för att se om de kän hjälpa mig arrangera ett Harres test. Vill gärna testa och öva på allt jag kan. Fystesterna är inte det som ska få hålla mig tillbaka!

Igår när jag skrev inlägget om Therese så var det i tron om att hon inte hade inloggning till bloggen. Jag har iaf inte gett henne någon inloggning. Så hennes teori om att jag bara skriver saker för att såra är inte korrekt. Vad jag skriver på min blogg är mina innersta tankar och funderingar. Min blogg är min ventil, min dagbok. Det är också därför som endast ett fåtal har fått inloggningen. Det har iaf varit ett väldigt pådrag under dagen och Therese har varit väldigt oförstående till varför jag skrivit så om henne. Man kan ju sammanfatta det hela med att självinsikt inte är hennes bästa egenskap. Man ska inte vara elak mot någon utan att vara beredd på att det kan slå tillbaka. Therese trodde väl att hon enbart skulle kunna vara elak mot tex mamma och Linda och sen så skulle det vara bra så. Hon anser visserligen inte att hon varit elak och det är väl där det stora problemet ligger. Jag vet om att det jag skrev inte var särskilt snällt skrivet. Men det är vad jag tycker och jag står bakom det jag sagt. Det var inte menat att hon skulle se det men nu blev det så. Jag har ju lärt mig genom åren att det är bättre att vara tyst om man inte har något snällt att säga. Hade jag velat provocera henne så hade jag istället skrivit något för allmänhetens beskådning på Facebook.
Therese har dock inte pratat direkt med mig utan jag har bara hört vad hon sagt via hennes dotter Rebecca. Hon har även tagit på sig offerkoftan och tycker att alla vi på Mickes sida är falska och genomelaka. Så länge hon inte kan stå för det hon tycker och säga det till mig så är hennes åsikter inte ens vatten värda för mig. Jag har inga problem med att ta skit och bli konfronterad i det här läget. Jag har inte varit guds bästa barn och får då lida av eventuella sviter av det. Hursomhelst så vet jag fortfarande vem jag är och vad jag står för.

Jag har dessutom intelligens nog till att inte göra som min bror, slänga med skällsord som en sista utväg. Tycker att det är väldigt fint att ens egna bror kallar en för slampa. Han kom inte på något bättre att säga? Slampig är nog det sista man ska kalla nuckan Ida och hade han brytt sig om att han en fungerande relation med sina syskon så hade han vetat det...