När man minst anar det!
I mitt förra inlägg i april så skrev jag att jag varit ute på middag med Lundin och att det var trevligt och att det skulle leda till något mer.
Idag har vi varit tillsammans i mer än en månad och han har träffat delar av familjen. Han är fin och egentligen alldeles för snäll för mig. Jag förtjänar honom inte med kommer definitiv njuta av det iaf.
Det var en söndag då ångesten smög sig på som jag bjöd in Lundin på en filmkväll och att han var trög i starten var verkligen en underdrift. Men jag vägrade hjälpa honom på traven och tillslut så vågade han sig på att kyssa mig.
Första gången vi låg var han ganska så nervös men vi skrattade mycket och firade med varsin piggelin efteråt. Han var verkligen en överraskning i sängen. Utan tvivel det bästa sexet jag någonsin upplevt.
Dagen då vi satte en stämpel på vårt förhållande var när han ville visa upp mig för några kollegor på Fridays och en av kollegorna frågar mig rätt ut om vi var tillsammans nu. Det är bara vi två där då och jag svarar lite fumligt att det tror jag väl att vi är?
Väl hemma frågar jag Henrik om han hade bett Fredriksson att fråga mig det. Henke undrade istället vad jag hade svarat och jag berättade vad jag sagt, varpå han ler och säger: bra, det var det jag ville att du skulle säga. Han är bra fin min kille och efter att han bott hos mig i en vecka saknar jag honom barnsligt mycket efter ett dygn ifrån varandra. Hur ska jag klara mig fram tills på onsdag då vi ses först igen?
